Bullens skitkorv!

av Simon | september 4th, 2010

Har ni ätit Bullens pilsnerkorv någon gång? Vi köpte en burk häromdagen, efter att jag fått för mig att jag ville återuppleva den fantastiska charkprodukten. Sist jag åt Bullens var 1984, och jag har ett starkt minne av hur mina föräldrar och jag satt runt köksbordet och fiskade upp korv efter korv. Mjuka, sammetslena, ljusrosa korvar, svala – inte uppvärmda ens. Varje tugga en delikatess!

Jag vet inte om min smak har ändrats sedan 1984, eller om burken vi lyckades få hem faktiskt var från samma år – inuti låg hursomhelst ett antal böjda, sega mörka korvar. Lite sorgliga i sin totala brist på utstrålning, men hey – nu var det dags att återuppleva minnet!

I efterhand vet jag att vissa minnen inte ska återupplevas. Det jag stoppade i munnen vill jag aldrig någonsin uppleva igen. Vidriga, feta, salta konservkorvar. Såhär föreställer jag mig att försvarets konserver smakar. De ökända konserverna som alla som gjort lumpen snackar om, de som tillverkades under Chrusjtjovtiden och med en datummärkning som går ut någon gång 2085.

Hundarna tyckte om korven i alla fall, men efter att ha läst innehållsförteckningen (hjärta, lunga, bindväv, kötthalt 33%…) är jag rätt säker på att deras vanliga mat håller högre kvalitet.

På tal om mat…

av Simon | augusti 12th, 2010

…så är panerad ost helt fantastiskt gott. Speciellt med rårörda lingon och syrad gurka till. Pommesen ligger bara där som dekoration, den kan man lika gärna hoppa.

Närodlat!

av Simon | augusti 12th, 2010

Hur lite sol har det varit i sommar egentligen? Vi börjar närma oss mitten av augusti och våra tomater är inte mogna än…och snart blir de väl inte det heller om temperaturen fortsätter att sjunka. Det lutar åt att vi till nästa år satsar enbart på olika typer av körsbärstomater, eftersom de är de enda som faktiskt gett lite utdelning i år. Eller gör som Sofia och kör på morötter och plugg, de verkar ha lite mer bråttom upp ur jorden.

Till dags dato har vi inte fått ut fler än kanske 8-9 tomater, totalt. Men det har det varit värt – vilken smak! En ofattbar skillnad mot de vattniga, växthusodlade sorterna man köper i butik. Jag vet inte egentligen om det har med växthusodlingen att göra, eller om det beror på att man plockar tomaterna för tidigt för att de inte ska bli övermogna i transporten, eller om det bara handlar om att yrkesodlare använder livskraftigare sorter som smakar mindre – skillnaden är enorm. De här är söta, saftiga och smälter på tungan med en smakexplosion.

På kvistarna hänger för närvarande ett trettiotal gröna tomater som alla har potential; bara solen håller i sig ett litet tag till…

Mer vatten!

av Simon | juli 8th, 2010

Satt igår kväll och funderade över hur vi ska göra med vår balkong samtidigt som jag lekte lite med kameran.

Just nu är den både väldigt grön och väldigt skön att sitta på, speciellt på kvällen när det är svalt – och myggen hittar inte riktigt upp. (Tills man tänder ett ljus i alla fall…) Får någon dryg månad sedan bestämde vi oss för att det skulle vara mysigt med lite fler sorters växter än den stora bergsbambun, och åkte ut och köpte en 50-literssäck med matjord. Nu har vi en prima örtkruka med timjan, rosmarin, lavendel och mer basilika än vi kan göra av med – och att kunna gå ut med en kniv och skörda lite örter till maten får i alla fall mig att glömma den långa vintern en smula.

På bordet har vi temporärt en burk med solrosor, som börjar vilja planteras om. Där vet vi inte riktigt hur vi ska göra än. Bredvid solrosorna står en gammal kruka med röd mangold, den tog ett tag på sig men nu har den börjat skjuta skott som attan, och vill nog också ha en ny kruka. Plus att en av våra kära hundar möblerade om balkongen nyss, så nu behöver vi verkligen en ny kruka. En som är hel.

Det vi är mest stolta över är dock tomatplantorna. Em tyckte det kunde vara en kul grej så jag åkte och köpte fem små plantor och tänkte att de får bo i den långa, stora, djupa krukan. Tyckte vi kunde smälla på med såväl körsbärstomater, plommontomater, gula ocktailtomater och ett par andra sorter när vi ändå höll på att plantera, liksom. Men som den wannabebonde jag är hade jag ingen aning om att tomater växer som träd – låt oss säga att de där små plantorna inte längre är så små, och sitter rätt tight numera. Och nu har det blivit små gröna tomater på alla, så snart är det väl dags för skörd?

Det finns bara ett problem: Plantorna gör av med kopiösa mängder vatten! Örtkrukan ska ha en liter om dagen ungefär, mangolden och solrosorna delar på en halvliter, bambun suger i sig nästan en liter – och tomaterna kräver två-tre liter morgon och kväll, beroende på hur varmt det är ute…

Mysigt som sagt, men hur gör vi när vi åker bort på bröllop nästa vecka?

Ät upp grönsakerna nu!

av Simon | juni 8th, 2010

Ännu ett skäl att åka till Australien: Läste precis att den japanska restaurangen Wafu har en originell policy: Den gäst som inte äter upp allt på tallriken får saltad nota.

(Jag vet, man får inte lägga dubbelkolon sådär egentligen. Men jag kände för lite civil olydnad och för övrigt var William S Burroughs mycket värre och ingen klagade.)

Det råder viss oklarhet huruvida restaurangen rabatterar notan med 30% för dem som ätit upp eller höjer priset med 30% för dem som inte gjort det, men faktum kvarstår: de som rensar tallriken betalar mindre. Policyn verkar vara en del i restaurangens ovanligt hårda miljöprofil; enligt samma tanke bör gäster som vill beställa mat för avhämtning ta med egna kärl, men bara tupperware och annat som går att återanvända – inga aluminiumformar till exempel. De som använder restaurangens matlådor får betala extra.

Jag tycker konceptet är rätt kul, men kan inte bestämma mig för om det är vettigt egentligen. På något sätt kan jag tycka att en restauranggäst ska ha frihet att äta eller inte äta utan att personalen lägger sig i, plus att det hela luktar lite skolmatsal från lågstadiet. Speciellt formuleringar som denna:

Please note that vegetables and salad on the side are NOT decorations; they are part of the meal too. Finishing your meal requires that everything is eaten except lemon slices, gari (sushi ginger) and wasabi.

Samtidigt slängs det ju enorma mängder mat varje dag, och om restaurangchefen ledsnat och tvingar folk att tänka till lite är det väl enormt bra?

Vad tycker ni?

Griseknoen och kallt elände

av Simon | november 24th, 2009

Är i Tyskland ett par dagar på tjänsteresa och har varit och ätit tjänstemiddag på fin restaurang i Magdeburg. Menyn var koncis, och jag funderade på gulasch eller en ”senatortallrik” med lite köttmedaljonger, innan jag fick en briljant tanke: Klart att man ska prova traktens specialitet!

Det var inte den smartaste tanke jag haft, skulle det strax visa sig. Efter att förrättens soppskålar åkt ut börjar mina bordsgrannar få sina huvudrätter, den ena aptitligare än den andra. Fläskmedaljonger, rostad potatis, kyckling på spett, you name it. Min tallrik dröjer. Jag har beställt ”Magdeburger Bötel mit Lehm und Stroh” och det tar tydligen några minuter extra att tillaga.

Så bärs den in. Griseknoen. Jag roterar bort tallriken så att den inte ska titta på mig, men det hjälper inte.

Efterrätten räddar mig från hunger, medelmåttig apfelstrudel är ändå apfelstrudel. Med kallt te till. Efter två försök att få in varmt varmvatten att doppa tepåsen i ger jag upp och beställer in en till öl. Senare på hotellet beställer jag en Whisky Sour, som barmannen på något sätt får att smaka som en blandning av tysk multivitaminjuice och gul WC-Anka.

Nästa gång jag åker till Tyskland ska jag ha med mig mackor hemifrån.