Oskarp dag

av Simon | maj 30th, 2009

Idag blev en sådan där dag då inget vettigt blir gjort. Och det bara blev så – tanken var från början att köra lite vallning, fylla på de plötsligt sinande matförråden hemma, plantera om på balkongen, bära ner vinterjackor till förrådet och kanske fixa i ordning den gamla motorcykeln.

Vallningen gick åt helvete; det var hur varmt som helst i hagen och när fåren efter tio minuter började se ut som att de skulle kräkas gav vi upp. Charlie var nog lika glad för det, och sög i sig en halv hink vatten. När vi kom tillbaka till bilen stod en häst och tuggade på backspegeln. Jag föreslog att han skulle flytta på sig – då gick den demonstrativt och ställde sig bakom bilen. Och tog en tugga på kofångaren. Nästa gång ska jag ta med en ungersk salami och visa vad som händer med hästar som inte sköter sig.

Väl tillbaka i stan försökte vi oss på shopping, men det var bara att glömma. Varenda gång det är Stockholm maraton eller annan cykel- eller springtävling omringas Ekhagen av polisbilar och röda band. Man skulle kunna tro att någon i området delar ut gratis munkar. I stället blev det snyltpicknick och Pop Dakar med piratkatterna och serberna. Mätta på fantastiska jalapeñoenchiladas, piroger och vin lullade vi hem och softade bort resten av kvällen.

Dagens soundtrack: Placebos cover på Pixies Where is my mind?.

Dagens insikt: Jag saknar universitetet.

Definitionen av antiklimax

av Simon | maj 29th, 2009

Det började mycket stiligt. En inbjudan från Bindefeldts eventbolag till lyxdag på Rosersbergs slott. Utlovat: Havsbuffé, sommarbarbecue (oklart vad det är) och ett gäng fordon i prisklassen ”måste du fråga om priset har du inte råd”. Medverkande utställare: Aston Martin, Bentley, Maserati, Bugatti, Maybach och några till. Inbjudna gäster: Alla motorintresserade som är med i Connoisseurs lyxklubb (dvs folk som mäter sin inkomst i fantasiljoner) och – yours truly.

Efter en totalt misslyckad kampanj på facebook där jag försökte värva någon att följa med lyckades jag övertala redaktionens praktikant Jacob. Jag sålde in konceptet hårt: Gratis mat i massor, lyxbilar vi kan nyckla samt dussintals av potentiella fruar med en årsinkomst som garanterar oss en behaglig levnadsstandard någonstans i Monaco. Jacob bestämde sig för att följa med.

Så kom vi dit. Vi parkerade den representabla företagsbilen så stiligt vi kunde på gästparkeringen och ungefär samtidigt som vi öppnade dörrarna öppnade skyarna sig. När vi väl stod på slottsgården var vi båda dyblöta, och ingen av arrangörens springpojkar hade funnit det för nödvändigt att erbjuda oss ett paraply. (De var fullt upptagna med de betalande gästerna, förmodligen.)

Ett redaktionsmöte utan ände hade försenat vår ankomst betydligt: De potentiella fruarna hade redan ätit upp vår buffé och dessutom dragit sig hemåt. Kvar var ett tiotal lönnfeta män i vita chinos med pressveck, dubbelknäppta marinblå kavajer med guldknappar och tofsförsedda loafers. Jacob och jag tittade oss runt och kände vemodet stiga.

– Alltså, jag gillar verkligen inte att dela upp folk i ”vi” och ”de”, försökte jag.

–  Här det fan ”vi” och ”de”, muttrade Jacob torrt.

En kvart senare hade vi konstaterat att maten var helt slut och lyxbilarna låsta och på väg därifrån. Vi åkte hem i vår illaluktande Kia Ceed.

Dagen räddades av en kul pratstund med Stellan, en übercool och genomtrevlig hojbyggare som handbygger motorcyklar som ingen annan. Jag fick till och med provsitta en av dem, en upplevelse – och det säger jag helt utan ironi.

Professionellt nog överlämnade jag ett visitkort, men återigen fick jag skämmas. Våra visitkort är nämligen de fulaste jag någonsin sett, och det gör fan ont att behöva visa dem för folk.

Men vi fick i alla fall varsitt nummer av Connoisseur Magazin (miljonärstidningen som inte går att köpa) med oss hem. Perfekt att ha sådär lagom nonchalant slängd i återvinningskassen hemma när det kommer gäster.

Glamour, som utlovat.

av Simon | maj 24th, 2009

Lukten av bränt gummi, bensinångor, översminkade grid girls och svettiga journalister får ni tänka fram själva. Det där sista gäller alltså de andra journalisterna som var där. Själv luktar jag alltid gott. Alltid.

Nu är jag officiellt en mediehora.

av Simon | maj 24th, 2009

Backstageväst (all access), systemkamera och raceparaply med teamsponsorloggor. Kan det bli värre?

Men jag måste erkänna att det inte var helt fel att få glida förbi alla avspärrningar, och ha tillåtelse att stå mitt på banan under alla race. Fler bilder kommer så fort jag fixat en kortläsare till systemkameran. Orutinerat.

Ääääntligen!

av Simon | maj 19th, 2009

Igår eftermiddag hände det äntligen. Möbelexpressen ringde, jag sprang elva trappor ner och där var den, mysigt invirad i femtio filtar.

Nu hade jag i och för sig beställt en helsvart, men av någon anledning fick jag en silver-svart. Inte lika snyggt på långa vägar, men jag kan nog lära mig att leva med det över sommaren. I höst ska den ju ändå tillbaka, och för övrigt syns inte aluminiumet från sadeln.

Jag har ännu inte hunnit köra mer än några få kilometer med den, så däcken är fortfarande hala som bakelit och vill man bromsa får man ta i för fosterland och religion. På fredag/lördag ska den dock köras till Karlskoga och tillbaka (och kanske får jag tillfälle att lägga några varv på Gelleråsen samtidigt), så lagom till söndag är den inkörd och fin.

Det här är min första sprillans nya motorcykel. Den lilla nollan på milmätaren ser ju för fånig ut!

Nu till veckans läsarfråga: Vad ska den heta?

Återanvändning

av Simon | maj 18th, 2009

På jobbet pågår just nu en omfattande renovering av hissarna. Imponerande nog har fastighetsvärden uppenbarligen lyckats rota fram originalinformationsplaketterna. Från tiden när Volvo Amazon var det hetaste på garageuppfarten och Dorotea var en beboelig kommun.

Jag kan dock inte låta bli att undra vad för ord värden funnit för gott att stryka. Det känns inte alls bra att bli undanhållen information såhär.